Jobbig känsla
Igår påväg hem hände något så fruktansvärt onödigt. jag kom över i fel körfält och körde in i en mötande bils släpkärra. Det är så himla overkligt. Min bil snurrade 180 grader och hamnade på andra sidan i diket. Det enda som låg kvar på vägen var framhjulet som hängde löst. Släpkärran flög även den upp i skogen.
Sådär nu är det sagt. Jag har skrotat min mammas nya bil.
Och jag skäms. Det är en otroligt jobbig känsla. Jag tänker inte, det är tur att jag lever utan "FAN VAD ONÖDIGT!"
Allt som följer med detta och jag orkar inte tänka på alla konsekvenser.
Det känns som att jag går på gymnasiet igen. Det är som att jag vaknar efter en fyllefest, bakfull och djävlig och tänker varför?
Gud varför sa jag så? Varför hånglade jag med han? Varför somnade jag på trottoaren?
Enda skillnaden är att nu tänker jag, varför var jag inte bara på min sida av vägen? Jag hade 1,5 kilometer hem. Varför kunde jag inte bara få köra de ynka meterna utan att detta hände.
Alla säger: - Det är bara en bil, bilar finns det hundra av men det finns bara en Bettan.
Jag säger: - Fan vad onödigt!
Sådär nu är det sagt. Jag har skrotat min mammas nya bil.
Och jag skäms. Det är en otroligt jobbig känsla. Jag tänker inte, det är tur att jag lever utan "FAN VAD ONÖDIGT!"
Allt som följer med detta och jag orkar inte tänka på alla konsekvenser.
Det känns som att jag går på gymnasiet igen. Det är som att jag vaknar efter en fyllefest, bakfull och djävlig och tänker varför?
Gud varför sa jag så? Varför hånglade jag med han? Varför somnade jag på trottoaren?
Enda skillnaden är att nu tänker jag, varför var jag inte bara på min sida av vägen? Jag hade 1,5 kilometer hem. Varför kunde jag inte bara få köra de ynka meterna utan att detta hände.
Alla säger: - Det är bara en bil, bilar finns det hundra av men det finns bara en Bettan.
Jag säger: - Fan vad onödigt!
